Mamma till Elvira

Det är mycket i mitt liv som har gjort att jag hela tiden har lidit av depressioner med jämna mellanrum,
saker med min mamma har varit en del, alla bråk, alla tjaffs, att jag alltid känt att jag inte riktigt duger åt henne.
Jag har alltid känt mig dålig och kass för att jag inte har varit så perfekt som hon vill att jag ska vara,
känt att jag tycker det är svårt att leva upp till hennes krav och att jag inte är lika duktig som min syster.

Min biologiska pappa har aldrig funnits i mitt liv, han avsa sig faderskapet redan när han fick veta att mamma väntade mig, och han har inte skrivit under faderskapet.

Hela mitt liv har jag haft frågan, Vad har jag gjort honom för ont för att han inte skulle vilja ha mig!
Varför har jag aldrig varit bra nog för att han skulle vilja ha kontakt med mig?
Där är så många frågor som jag aldrig någonsin kommer att få några som helst svar på,
när jag var 18 år tog socialförvaltningen i Lunds Kommun kontakt med mig och frågade om jag ville fortsätta stirderna mot min Biologiska far att skriva på faderskapet, (eftersom jag var 18 år fick jag bestämma själv)
Jag valde att lägga ner, Han har aldrig brytt sig speciellt mycket om mig, och kommer aldrig att göra.

För ungefär 1 månad skickade jag iväg ett mail till honom och meddelade att han blivit morfar, men inte ett enda svar har jag fått..
Jag har slutat att hoppas & jag vet att jag aldrig kommer att få dom svaren på vad jag gjort honom för fel!

För 1 år sedan dök där upp en sak som kom att förändra mitt liv, Jag visade positivt på mitt graviditetstest.
Jag skulle bli mamma...... Tankarna snurrade inte särskilt ljuvligt dom kommande veckorna för mig,

Dom vanligaste tankarna var:
Vill jag ens bli mamma?
Kommer jag kunna ta hand om ett barn?
Vill jag verkligen förstöra hela mitt liv genom att sätta ett barn till världen?
Kommer det ens att fungera mellan mig och Johan?
Är det Johan jag vill leva hela mitt liv med?
Jag som inte ens trodde jag kunde bli gravid?!

Men sen när jag var i v 11 fick jag väldigt ont i magen, jag var hemma hos min Btr Chef,
Johan & jag hade bråkat och jag fick så ont att jag åkte in till sjukhuset, väl inne och pratade med läkaren bestämdes det att jag skulle få göra ett Ultraljud, allting såg då bra ut och jag tänkte kommer jag verkligen kunna ta hand om detta lilla liv som ligger i min mage & växer? Men kommer jag verkligen att kunna ta bort det?
Johan ville så gärna att jag skulle behålla barnet, & efter mycket tankar och mycket tveksamhet bestämde jag mig för att behålla barnet, dagarna gick, veckor blev till månader..
Men så började det lilla livet i min mage att sparka, & jag kände mig som världens sämsta människa när jag inte ens kunde bli glad av sparkarna, varför?? Ja det är verkligen en bra fråga.. Jag vet fortfarande inte...
Rutinultraljudet i v 20 fick vi reda på att vi skulle få en liten flicka som sedan blev döpt ganska så tidigt till en liten Elvira.. Vi började åka runder och kolla på vagnar, kläder, leksaker ja allt som en liten tös ska ha i sin uppväxt.
Men jag ville bara kräkas på allt, jag ville bara slippa vara tjock, jag ville inte må illa, jag vill bara ha tillbaka min kropp.

Tiden gick och jag kände mig så fruktansvärt hemsk som människa, HUR FAN KAN MAN SOM EN BLIVANDE MAMMA TÄNKA SÅ OM SITT KOMMANDE BARN?!

Inte bättre blev det när mitt ex kontaktade mig och fick för sig att han skulle göra ett faderskapstest?!
Min första reaktion var att börja asgarva, hur i helvete kan där bli barn till världen om man inte träffats sen i juli och Elvira blev till i Oktober?!:S märkligt....
Efter det ringde jag upp Johan som jobbade och förklarade vad jag hade fått för mejl och allting, när han kom hem från jobbet var han inte ett dugg förbannad utan han satte sig ner med mig och vi pratade och jag grät för jag förstod inte hur en människa som försökt förstöra mellan mig och Johan sedan första dagen vi gick ut med att vi var ett par...
Sms som blev skickade till min telefon, mejl som han skrev från sina vänners facebook eftersom jag blockade honom, och raderade allt.. Jag ringde tillochmed polisen och la in en anmälan om att han trakaserade mig, men dom kunde inget göra sålänge han inte utfört något hot mot mig.....

Han fick mig och må så dåligt att jag inte ens åt på nästan en hel vecka, jag skar mig i handlederna och försökte ta mitt liv på olika sätt.. Att en gravid människa kan göra så är sjukt, men ingen människa förstår hur dåligt jag mådde, ingen lyssnade ingen verkade bry sig..
Tilslut blev jag sjukskriven från jobb i 2 veckor för jag klarade inte av att jobba, och därefter fick jag kortare och mindre krävande pass, och jobbade nästintill bara halvtid den sista tiden under min graviditet innan jag fick beviljat havandeskapspenning.

Den dagen Elvira föddes och jag fick se henne första gången brast jag i gråt av lycka och fullständigt dåligt samvete, den här lilla blonda blåögda saken, hon var så vacker och fin på alla sätt och vis, hur kunde jag tänkte jag? Hur är man funtad egentligen? Att må så dåligt, och alla självmordsförsök, hon är ju det finaste jag någonsin har sett..

Idag sitter jag här med världens finaste underbara lilla tös, och skulle inte för några pengar eller något alls i denna värld kunna vara utan henne, att få se henne vakna på morgonen med världens smajl på läpparna när man kommer för att lyfta upp henne får mig tårögd..
Elvira kommer aldrig få veta att jag känt såhär under hela min graviditet, hon kommer istället få all min kärlek nu, som hon inte fått under dom 9 månader i min mage.

Vi har varit och skrivit faderskapet på Elvira, jag har hela tiden sagt till Johan att om du anser att du vill göra ett faderskapstest så är du välkommen att göra det, men jag kommer inte att betala det..
När vi var inne på familjerätten och skulle skriva papperna ställde dom frågan till Johan anser du dig tveksam till faderskapet? Johan svarade nej och ville inte göra ett faderskapstest..

Vi vill bara lägga detta bakom oss, folk som inte ser att Elvira är Johans måste vara blinda för hon är sannerligen en riktig kopia på honom både i utseende och sätt..
Vi vill kunna vara lyckliga och gå vidare, vi vill inte höra folks åsikt, behåll den för er själva, vi har valt, kan ni inte acceptera det så får ni behålla det för er själva!

Folk kommer säkerligen att tycka att jag är dum i huvudet som skrivit allt detta nu, men en gång för alla vill jag glömma denna tragiska graviditet och min okärlek till mitt barn i magen och bara se framåt och njuta av min familj.. Jag måste få ut det, och jag är inte världens bästa på och prata om mina känslor, detta är min blogg och om det inte passar folk läs inte det, men jag skriver vad jag vill!